Skyrim igen?

Har faktiskt börjat spela lite Skyrim så smått, måste ha någon slags reträtt när jag blir trött på andra spelare i de andra spel jag annars spelar, där man är inte så lite beroende av andra. Jag tenderar dessvärre att bli lagom halvsur med betoning på sur när jag spelar. Det är sådär lagom meditativt att hoppa in i singleplayerspel och gå offline överallt för att spela utan att bli kontaktad av andra. Har försökt mig på att spela lite Fallout 4 som jag fick i gåva vid sidan av guld, myrra och övriga jesuspresenter (minns inte den tredje) nu i december. Dessvärre tycks min datormaskin, liksom en viss tant, ha blivit sig lite till åren -således har en del problem med grafiken gjort sig påmind. Vid sidan av det upplever jag en hemskt otrevlig fördröjning på själva muspekeriet, vilket försvårar allt från dräpande till precisionssnattande. Oerhört frustrerande, om jag får säga det själv.

Det festliga är att sedan jag fastnat i League of Legends och Final Fantasy XIV, så sitter jag i störtloppsposition och utbrister sådana ljud de ger ifrån sig i valfri anime för att uttrycka häpnad/bestörtning, var gång jag ser ett nytt spel. När man inte stegvis introduceras för den grafiska utveckling i spel blir alla spel vackra som en dag, just för att man är van att spela allt som idag inte skulle klassas som ett smörgåsbord av delikata, grafiska små underverk. Nästa jul önskar jag mig en ny spelmaskin. Helst en som ser ut som datorerna i de gamla science fictionfilmerna, som täcker en hel vägg och blinkar likt en julgran från Amerikat.

Åter till ämnet, varför började jag spela Skyrim igen? Som sagt, trevligt med ett spel där man får sura i lugn och ro, plus att jag aldrig hann spela expansionerna när de kom. Blev lite halvt förtvivlad när jag formaterade datorn och Steam-synkroiniseringen tydligen bestämt sig för att exkludera sparfilen från ovannämnda spel, jag förlorade alltså etthundratrettio (!) timmars speltid, vilket tog några år att smälta. Nu gör jag ett nytt försök och denna gång har jag bestämt mig för att hjälpa Stormcloaks i stället för Imperials och bara vara allmänt ond på fritiden. Ond är jag nästan alltid i dessa typer av spel, stjäl som en skata också. Varför inte passa på? Har dock lite ångest över Stormcloaks, de är inte riktigt kloka, de där nordmännen. Speciellt inte han med björnen på hufvudet. Lita inte på män som pryder hjässan med björn, som mor alltid sade.

Jag vill gärna tro att det inte är riktigt lika buggigt som förr, även om vissa moddar antagligen kan ställa till det. Själv installerade jag bland annat en mod så mina följeslagare får häst, så man slipper tappa bort dem i vildmarken för att de omotiverat skall stanna och dräpa arga råttor och vargar. Hade dock förträngt hur värdelös AI’n är i detta spel, så bestämde mig efter någon sekund eller så att det bara är att lämna dem hemma, alternativt låta dem avlida för att få ta del av arvet på otroliga 300 guld.

Vad som skulle kunna tänkas vara en companion horse-bug är i själva verket en underjordisk permobil

Annonser

Kattmat, det bruna guldet

Jag vet att det finns de som gladeligen förkovrar sig i mitt elände, ty jag råkar ofta ut för olägenheter. För dem som inte redan tagit del av kattmatsincidenten som ägde rum för ett par veckor sedan tänkte jag berätta om kattmatskaffet. En solig och tinathundbajsdoftade dag på vårkanten skulle undertecknad göra sig lite kaffe då denne kände sig väldigt, väldigt trött till följd av dålig nattsömn. Här i hushållet finns ingen kaffebryggare för här körs det minsann hardcore med kaffepress. Under tiden vattnet upphettades till rätt temperatur passade tanten på att göra lite annat viktigt i väntan, till exempel skotta sig fram i röran för att mata katten.

När vattnet skulle hällas upp stannade ovanstående i rörelsen och tyckte att kaffet såg lite annorlunda ut, klumpigt på något vis. Sakta bekräftades farhågorna när insikten att det däri omsorgsfullt klämts ned en portionspåse kattmat med smak av anka, ovanpå självaste Arvid Nordquists Classic Pressiado. Det sorgligaste av allt, det var hemmets sista kaffe som sakta kvävdes under slutprodukten av malda ankor och annat smått och gott. I en millisekund skrek den koffeintörstande delen av substansen innanför pannbenet åt mig att försöka lyfta ur kattmaten med valfritt tillhygge, men den jolmiga odören av de tärnade små ankbitarna i dess pikanta anksås hade sugit musten ur Arvids kreation. Man må vara en barbar, men vid kattmat är nog till och med dennes gränsen nådd.

kattmatskaffe

Julklappstips

Om det nu vore som så att ni mot förmodan känner någon sådan lättroad person såsom tanten själv, alternativt önskar ovanstående en julklapp kan jag nog med största seriositet rekommendera Japan World Cup. Detta spel har jag länge trånat efter men aldrig bemödat mig med att söka efter, förrän jag såg det under realiseringskategorin hos älskade Webhallen. Ett hett tips, ni finner ni här första, andra samt tredje utgåvan.

Simcity och Skyrim

Man måste ändå förvånas över det faktum att folk besöker denna förruttnade sida i döda tider. Har under senaste tiden försökt spela Simcity, vilket inte alltid varit det lättaste. Ständigt dessa felmeddelanden om server-problem, innan man startat- eller när man är mitt i spelet, vilket är trist. Hade planerat att spela detta för att döda tid när man inte har annat för sig, men i och med att det kräver att man är online för att spela händer alltför ofta att uppdateringar skall laddas hem när man startar, samt att EA‘s usla servrar strular som vanligt mitt i spelet. Blir mest trött på allt krångel och har inte riktigt kunnat fokusera speciellt mycket på spelet i sig, således har jag ännu inte så mycket att säga.

EA har dock visat sig relativt tillmötesgående med allt strul och erbjudit alla spelare ett gratis spel via skruttjänsten Origin. Valet föll för min del på Dead Space 3, som jag ännu inte haft tillfälle att prova på.

När frustrationen kring Simcity sätter tänderna i mig återgår jag till Skyrim som jag återupptagit nyligen, sedan min förra sparfil försvann i och med en formatering. Det finns sedan ett tag tillbaka, som de flesta vet, tusentals moddar till spelet som är värda att utforska. Dels texturmoddar och allehanda grafikmoddar som boostar det visuella intrycket, samt rent praktiska moddar. Två favoriter för mig är ”better horses” och ”armored horses” som gör korvhästarna lite snabbare samt odödliga (om de har armors). Fuskigt? Nej, inte speciellt. Nightmare är odödlig och eftersom jag redan spelat igenom spelet tidigare ger jag mig själv rättigheten till en odödlig häst. Det finaste är att standardhästarna med modden  ”better horses” slipper klasar med vargar hängande i hasorna när man utforskar tidigt i spelet, då de är snäppet snabbare.

Tystnad

Ah, denna tystnad… Om ni förstod vad jag njuter av att stundtals dra mig tillbaka och bara fundera. Jag är en riktig funderare, till och från, på gott och ont.

Nåväl, vad jag i spelväg har ägnat mig åt är bland annat Batman Arkham City samt Arkham Asylum, ja- jag har syndat och spelat spelen i fel ordning… Skandalöst, jag hoppas sannerligen mitt herrskap svimmar och faller handlöst med handen för pannan. Har faktiskt läst att många hyllar Arkham City som någonting långt bättre och mer utvecklat än Arkham Asylum. Jag undrar faktiskt varför…

Mången timme ägnades är svordomar och näfvehyttningar åt de tillfällen då den förrvirrade Läderlappen handlöst störtade efter att ha fastnat i hörnet på ett illa placerat höghus, illa placerat på så vis att spelaren inte kan planera sin flygväg eller att det på ömse sidor placerats många krypskyttar som inte vill annat än skjuta läderlappar på löpande band, jag vet inte vilket, men frustrerande för egen del.

Jag föredrar faktiskt tanken på hospital med allehanda galningar inspärrade snarare än lösryckta historier i en stadsdel. Tanten har med andra ord haft mycket roligare med det första spelet.

omertasteam-2013-01-22-10-35-51-89

Årets överraskning hittills har faktiskt varit ett nytt spel från Kalypso (Tropico 3 och 4), Omerta: City of Gangsters, som en vän tipsade mig om idag. Tänk er vyn man gives i Tropico fastän den tropiska atmosfären är utbytt mot ett 1920-tals USA där du tar rodret som en italiensk mafialedare. Efter att ha spelat demot via Steam smälter jag totalt för det turorningsbaserade stridssystemet som för mina tankar såväl till de två första Fallout-som till de gamla Jagged Alliance-spelen, som den hopplösa nostalgiker jag är. Trots allt är jag  svag för sådant och jag kan garantera att mången timme kommer att spenderas med detta. Hatten av, Kalypso.

LA Pissoire

Häromsistens slutförde jag efter mycket om och men det infernaliska LA Noire, som jag kämpat med sedan det släpptes för cirkus… två år sedan? Kan det stämma? Tiden springer ifrån oss långsamma tanter. När jag säger att jag har kämpat med spelet menar jag inte att det på något sätt varit svårt, utan bara ruskigt tråkigt och oinspirerande. Som grädde på moset var slutet dessutom fruktansvärt dåligt. Fy faderullan säger jag och smuttar på min punsch. Att ha i åtanke är ändå att jag hyser ett visst intresse av kriminologi och faktiskt såg fram emot detta spel, vilket visade sig vara helt åt helvete. Om någon är intresserad av att läsa en halvdan fördjupning kring denna polerade bajskorv till spel kan ni även läsa inlägget Världens sämsta Polis.

Från och med nu kommer jag till fullo försöka kurera mig med Batman Arkham City.