Ka-tsch!

Det är för lite disco i de de moderna filmatiseringarna av Härskarringen.

Annonser

Män i trikåer

Nu har tant tittat på den tredje filmen i triologin där Nolan tolkat den där gamla läderlappen. Tänker inte berätta nåt om handling eller liknande, så spoilers behöver ni inte vara rädda för.

I dessa tider är man knappast bortskämd med nya filmatiseringar av gamla hjältar. De tycks dyka upp som varbölder på ryggen under 1300-talet. Inte alltid nödvändigtvis trevligt. Angående de nya tolkningarna så följer de alla konstens regler gällande användning av kamera, färg såsom ljud och musik. Det ser fint ut och låter bra.

Gemensamt för dessa nya filmer är även hur de är skrivna, en mörk historia tycks vara det nya svarta. Vi följer våra hjältar som allt oftare tvivlar på sig själva och sin förmåga att göra rätt. Hur de tacklar sitt svårmod och hopplöshet. Känner igen det där någonstans ifrån… Ni vet, som det står i gamla heliga skrifter, i svåra tider ger gubben i himlen tvivlaren prövningar av olika slag och helt plötsligt återfår denne tron yada-yada. Det är väl ungefär den känslan jag får av merparten av de nyproducerade hjältefilmerna. Allt skall vara mörkare än förr och på något vis djupare samtidigt som det cirka tre fjärdedelar in i filmen kommer en liten twist, någon blir exempelvis förrådd eller någon trillar av pinn’. Överraskningsmomenten är för mig rätt ointressanta vid det här läget, just för att man vet att de kommer.

Det var bättre förr

Vad jag uppskattat med gamla skolans superhjältefilmer är enkelheten. Kan även ha att göra med att man var ett lättroat barn när jag introducerades för dessa. Vad jag menar är att om jag personligen är sugen på nåt mörkt och miserabelt finns det gott om annat som är bättre, utan superhjältar. En superhjältefilm för mig är något lättsammare, Danny DeVito som Pingvinen, Reeve som lagar en järnväg med sin egen kropp. En smaksak kanske.

Måttlig film hur som helst. De hade gott kunnat korta ned filmen en halvtimme dock. Tre av fem blöjor i betyg och då är jag snäll. Men, jag är inget fan av Hathaway och Bale heller.

Att förvandla guld till bajs

Jag har i dagarna utsatt mig för filmen [Rec] 3 – Genesis och tänkte nu ta tillfället i akt att varna de eventuella stackare som är spekulanter på detta avskräde. Det blir en text utan pardon med ett antal spoilers.

Filmen börjar med ett kollage med bilder ackompanjerat av någon random radiohit som fick mig att undra om jag hade startat fel film, men kort därefter tar berättelsen sin början på ett bröllop. Till en början följer vi huvudpersonerna, ett ungt par som skall gänga sig, filmat med  handkamera likt tidigare filmer. Min spontana önskan var att de borde släppa handkamerafilmandet nu i tredje filmen, börjar bli lite trött på sådant vid det här laget. Vad händer? Som på beställning dumpas handkameran och vips så känns det som vilken film som helst. Så långt allt väl.

Festen urartar när brudgummens farbror under aftonen plötsligt förvandlas till ett infekterat, människoköttssuget monster med pillemariskt leende efter att tidigare under dagen ha blivit biten av en hund (hunden som omnämns i första filmen skulle jag tro). Vi får hur som helst följa brudparet när dessa letar efter varandra efter att ha blivit separerade mitt i tumultet.

Vad som stör mig är vid sidan av karaktärernas handlande är, sminket är inte speciellt snyggt med bra kameror, musiken är skitkass, hade hellre sett att de inte hade någon musik alls snarare än att ha vanliga låtar med sång och så vidare. Det får det hela att osa  TV-produktion.

Det som fick mig att gå i taket var när brudgummen drar på sig en jävla riddarrustning som han hittar, vad i helvete?! Bruden å andra sidan irrar runt i tunnlar som liknar ett parkeringshus där det ligger ett par stubbar och en motorsåg av nån jävla anledning. Själv undrar jag vem som släpar ned stockar under jord för att såga. Skitsamma, vad händer sen? Den hittills till synes bräckliga bruden plockar upp motorsågen, sågar till en slits i klänningen och går banans med blod sprutande från alla håll och kanter. Har vi sett detta förut? -Jo, det har vi. Hela jävla tiden. Det oskyldiga blir helt plötsligt någonting dödligt.

Snark.

Hela filmen är ett skämt, de har till och med en man i tvättsvampskostym

Jag är riktigt trött på att man inte kan lägga ned vid två filmer, varför skall allt dras till sin spets? Redan i tvåan blev jag lite matt när det började visa sig att det hela hade nåt att göra med religiöst mumbo-jumbo. Vad jag har svårt för är när man medvetet gör narr av en genre, det känns bara så lamt med all denna busikshumor som idag är mer regel än undantag i filmer som innehåller någonting som kan liknas med zombies.

Hur som helst, första filmen ligger mig varmt om hjärtat men nu har skaparna bedrivit någon form av inverterad alkemi, det vill säga förvandlat ädelmetall till exkrement.

Slutet tänker jag inte prata om såklart, men om någon stackare som är trött på livet fortfarande vill se denna film, skyll er själva. Detta är i alla fall nåt av det sämsta jag sett.

Afrikanska zombies

Ytterst sällan dyker det upp modern zombiefilm film som lyckas göra större intryck eller rent av imponerar på mig, som ändå till nittioniokommanio procent är insnöad på äldre film. Under påsk fann jag av en slump ett modernt guldkorn med sådana levande döda. Min bror slog på en film ingen av oss hade sett, nämligen The Dead från 2010. Tanten hade aldrig ens hört talas om denne och lutade sig förnöjt tillbaka i soffan samtidigt som förväntningen var ungefär lika med noll. Ack så överraskad man blev av filmen som visade sig vara rent av gemytlig.

Det hela utspelar sig kort och gott någonstans i Afrika där en soldat i princip skall ta sig från plats A till plats B. Jag är inget fan av att själv läsa om handling innan jag ser en film, så jag tänker inte tala mer om handlingen än så, men för egen del uppskattar jag den afrikanska miljön och för en gångs skull tycks huvudpersonerna handla något sådär realistiskt.

Pratar vi effekter så besparas man faktiskt de enorma mängder pruttiga CGI-effekter som lite för ofta hemsöker nyare produktioner. Filmen kretsar snarare kring huvudpersonernas resa i en utsatt miljö med långsamt framskridande zombies än ren skräck med betoning på action. Dialogerna hålls överlag korta, någonting som jag uppskattar i vissa fall, det är något av en konst att bibehålla tittarnas intresse utan dialog. I The Dead lyckas de med allt detta och faller åtminstone mig i smaken.

Är man intresserad av zombiegenren utan krav på nedriga jumpscares och förlöjligande, humoristiska inslag, se denna för böveln.

Ibland undrar man

Ibland undrar jag var i hela friden jag pysslar med. I skrivandets stund sitter jag och tittar på Mirrors 2 och undrar huruvida jag ska kasta mig ut genom fönstret eller ej. Lättast är kanske helt enkelt att slå av filmen, men samtidigt hatar jag att erkänna mig besegrad av dåliga produktioner.

Jag minns när jag såg första filmen, jag minns besvikelsen och det gamla vanliga tjafset där huvudpersoner anklagas vara gamla fyllkajor som ser i syne, när de desperat försöker förtälja sin omvärld om allehanda faror de hela tiden på egen hand bevittnar. I första filmen fanns åtminstone bekanta ansikten, men i denna uppföljare tycks de ha anlitat det överblivna avskrapet från den senaste statistcastingen av Våra Bästa År.

Jag vet inte, men ungefär ganska så exakt tjugofyra komma tre minuter in i filmen luktar det lite för mycket Final Destination 37 för min smak.

Lycka är…

Lycka är att se en film vars ursprungliga filmaffisch ser ut som följande, rätt typisk för sin tid och helt någonting jag definitivt skulle hängt på väggen om interiör intresserat mig.

Efter ett besök på IMDB kunde jag konstatera att snittbetyget på Creature from the Haunted Sea (1961) låg kring 3.1, vilket för tant osar kvalitet. En nyutgåva av filmen har släppts och nya omslaget ser ni nedan. Jag vet inte hur pass officiell denne är dock, det kan vara nåt patrask som snickrat ihop det hemma, vad vet jag.

Jag undrar hur de tänkte när de satte sig ned för att illustrera detta omslag, var det för att locka icke pålästa till ett köp eller var det gjort som en rolig fyllegrej? Har de ens tittat på filmen innan de plockat upp pennan för att skrida till verket?

Hur monstret i själva verket ser ut förstår man först när man startat filmen. Själv skulle jag beskriva honom som en gödselhög, tror jag. En charmig sådan.