Från hjärtat

Tänkte skriva kanske ett av de ärligaste inlägg någonsin, jag är lite rädd, men å andra sidan är de stackarna som läser alla styggelser här kanske intresserade av min så kallade livssituation.

Situationen kan liknas vid en lång backe utan ände, mitt i backen cyklar tant febrilt för att inte rulla baklänges ned i avgrunden. Det går trögt och ovissheten om man någonsin lyckas ta sig upp är minst sagt påfrestande. Själen är sedan länge trasig och i skrivandets stund trillar en liten tår nedför kinden, det handlar om mitt sinne och hur jag ser på mig själv. Jag blir ledsen när jag läser mina egna ord, ty jag vill inte tro att det är mig själv det handlar om. Att beskriva ett sinnestillstånd i ord är bortom min förmåga, hur sätter man ord på känslor? Ett trasigt sinne kan tyvärr inte jämföras med någonting så pass konkret såsom ett brutet ben, men allt jag hoppas är att detta korta inlägg kanske kan ge er, mina vänner, ett litet svar på frågetecknen kring min frånvaro ute i det riktiga livet.

Syftet med varför detta skrivs i en blogg, som annars är tänkt vara lättsam är en form av terapi för mig själv. Man skulle kunna se det som att jag ”kommit ut ur garderoben”, skämsgarderoben där man sitter och biter på naglarna av rädsla för att bli ansedd vara en ”vansinnig och otäck psykopat” eller liknande. Från min sida finns en stor skam i att må som jag gör, men jag hoppas att ni förstår och att jag kan ta mig ur detta och bli en bättre människa.