Skyrim igen?

Har faktiskt börjat spela lite Skyrim så smått, måste ha någon slags reträtt när jag blir trött på andra spelare i de andra spel jag annars spelar, där man är inte så lite beroende av andra. Jag tenderar dessvärre att bli lagom halvsur med betoning på sur när jag spelar. Det är sådär lagom meditativt att hoppa in i singleplayerspel och gå offline överallt för att spela utan att bli kontaktad av andra. Har försökt mig på att spela lite Fallout 4 som jag fick i gåva vid sidan av guld, myrra och övriga jesuspresenter (minns inte den tredje) nu i december. Dessvärre tycks min datormaskin, liksom en viss tant, ha blivit sig lite till åren -således har en del problem med grafiken gjort sig påmind. Vid sidan av det upplever jag en hemskt otrevlig fördröjning på själva muspekeriet, vilket försvårar allt från dräpande till precisionssnattande. Oerhört frustrerande, om jag får säga det själv.

Det festliga är att sedan jag fastnat i League of Legends och Final Fantasy XIV, så sitter jag i störtloppsposition och utbrister sådana ljud de ger ifrån sig i valfri anime för att uttrycka häpnad/bestörtning, var gång jag ser ett nytt spel. När man inte stegvis introduceras för den grafiska utveckling i spel blir alla spel vackra som en dag, just för att man är van att spela allt som idag inte skulle klassas som ett smörgåsbord av delikata, grafiska små underverk. Nästa jul önskar jag mig en ny spelmaskin. Helst en som ser ut som datorerna i de gamla science fictionfilmerna, som täcker en hel vägg och blinkar likt en julgran från Amerikat.

Åter till ämnet, varför började jag spela Skyrim igen? Som sagt, trevligt med ett spel där man får sura i lugn och ro, plus att jag aldrig hann spela expansionerna när de kom. Blev lite halvt förtvivlad när jag formaterade datorn och Steam-synkroiniseringen tydligen bestämt sig för att exkludera sparfilen från ovannämnda spel, jag förlorade alltså etthundratrettio (!) timmars speltid, vilket tog några år att smälta. Nu gör jag ett nytt försök och denna gång har jag bestämt mig för att hjälpa Stormcloaks i stället för Imperials och bara vara allmänt ond på fritiden. Ond är jag nästan alltid i dessa typer av spel, stjäl som en skata också. Varför inte passa på? Har dock lite ångest över Stormcloaks, de är inte riktigt kloka, de där nordmännen. Speciellt inte han med björnen på hufvudet. Lita inte på män som pryder hjässan med björn, som mor alltid sade.

Jag vill gärna tro att det inte är riktigt lika buggigt som förr, även om vissa moddar antagligen kan ställa till det. Själv installerade jag bland annat en mod så mina följeslagare får häst, så man slipper tappa bort dem i vildmarken för att de omotiverat skall stanna och dräpa arga råttor och vargar. Hade dock förträngt hur värdelös AI’n är i detta spel, så bestämde mig efter någon sekund eller så att det bara är att lämna dem hemma, alternativt låta dem avlida för att få ta del av arvet på otroliga 300 guld.

Vad som skulle kunna tänkas vara en companion horse-bug är i själva verket en underjordisk permobil

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s