Skyrim igen?

Har faktiskt börjat spela lite Skyrim så smått, måste ha någon slags reträtt när jag blir trött på andra spelare i de andra spel jag annars spelar, där man är inte så lite beroende av andra. Jag tenderar dessvärre att bli lagom halvsur med betoning på sur när jag spelar. Det är sådär lagom meditativt att hoppa in i singleplayerspel och gå offline överallt för att spela utan att bli kontaktad av andra. Har försökt mig på att spela lite Fallout 4 som jag fick i gåva vid sidan av guld, myrra och övriga jesuspresenter (minns inte den tredje) nu i december. Dessvärre tycks min datormaskin, liksom en viss tant, ha blivit sig lite till åren -således har en del problem med grafiken gjort sig påmind. Vid sidan av det upplever jag en hemskt otrevlig fördröjning på själva muspekeriet, vilket försvårar allt från dräpande till precisionssnattande. Oerhört frustrerande, om jag får säga det själv.

Det festliga är att sedan jag fastnat i League of Legends och Final Fantasy XIV, så sitter jag i störtloppsposition och utbrister sådana ljud de ger ifrån sig i valfri anime för att uttrycka häpnad/bestörtning, var gång jag ser ett nytt spel. När man inte stegvis introduceras för den grafiska utveckling i spel blir alla spel vackra som en dag, just för att man är van att spela allt som idag inte skulle klassas som ett smörgåsbord av delikata, grafiska små underverk. Nästa jul önskar jag mig en ny spelmaskin. Helst en som ser ut som datorerna i de gamla science fictionfilmerna, som täcker en hel vägg och blinkar likt en julgran från Amerikat.

Åter till ämnet, varför började jag spela Skyrim igen? Som sagt, trevligt med ett spel där man får sura i lugn och ro, plus att jag aldrig hann spela expansionerna när de kom. Blev lite halvt förtvivlad när jag formaterade datorn och Steam-synkroiniseringen tydligen bestämt sig för att exkludera sparfilen från ovannämnda spel, jag förlorade alltså etthundratrettio (!) timmars speltid, vilket tog några år att smälta. Nu gör jag ett nytt försök och denna gång har jag bestämt mig för att hjälpa Stormcloaks i stället för Imperials och bara vara allmänt ond på fritiden. Ond är jag nästan alltid i dessa typer av spel, stjäl som en skata också. Varför inte passa på? Har dock lite ångest över Stormcloaks, de är inte riktigt kloka, de där nordmännen. Speciellt inte han med björnen på hufvudet. Lita inte på män som pryder hjässan med björn, som mor alltid sade.

Jag vill gärna tro att det inte är riktigt lika buggigt som förr, även om vissa moddar antagligen kan ställa till det. Själv installerade jag bland annat en mod så mina följeslagare får häst, så man slipper tappa bort dem i vildmarken för att de omotiverat skall stanna och dräpa arga råttor och vargar. Hade dock förträngt hur värdelös AI’n är i detta spel, så bestämde mig efter någon sekund eller så att det bara är att lämna dem hemma, alternativt låta dem avlida för att få ta del av arvet på otroliga 300 guld.

Vad som skulle kunna tänkas vara en companion horse-bug är i själva verket en underjordisk permobil

Kattmat, det bruna guldet

Jag vet att det finns de som gladeligen förkovrar sig i mitt elände, ty jag råkar ofta ut för olägenheter. För dem som inte redan tagit del av kattmatsincidenten som ägde rum för ett par veckor sedan tänkte jag berätta om kattmatskaffet. En solig och tinathundbajsdoftade dag på vårkanten skulle undertecknad göra sig lite kaffe då denne kände sig väldigt, väldigt trött till följd av dålig nattsömn. Här i hushållet finns ingen kaffebryggare för här körs det minsann hardcore med kaffepress. Under tiden vattnet upphettades till rätt temperatur passade tanten på att göra lite annat viktigt i väntan, till exempel skotta sig fram i röran för att mata katten.

När vattnet skulle hällas upp stannade ovanstående i rörelsen och tyckte att kaffet såg lite annorlunda ut, klumpigt på något vis. Sakta bekräftades farhågorna när insikten att det däri omsorgsfullt klämts ned en portionspåse kattmat med smak av anka, ovanpå självaste Arvid Nordquists Classic Pressiado. Det sorgligaste av allt, det var hemmets sista kaffe som sakta kvävdes under slutprodukten av malda ankor och annat smått och gott. I en millisekund skrek den koffeintörstande delen av substansen innanför pannbenet åt mig att försöka lyfta ur kattmaten med valfritt tillhygge, men den jolmiga odören av de tärnade små ankbitarna i dess pikanta anksås hade sugit musten ur Arvids kreation. Man må vara en barbar, men vid kattmat är nog till och med dennes gränsen nådd.

kattmatskaffe

Final Fantasy a Realm Reborn

Är det egentligen inte dags nu? Att kamma håret, knyta slipsen, damma av sig lite och skriva igen? Jo, jag tycker faktiskt det, efter en tämligen lång paus från detta vore det faktiskt roligt att skriva lite nonsens ibland. Min tillvaro tog en oväntad vändning och tumultet resulterat i att bloggen stängdes under en tid då jag fokuserat på annat, men så plötsligt började det rycka lite försiktigt i skriverinerven igen.

I spelväg spenderas mången timma på det numera fantastiskt trevliga spelet Final Fantasy XIV, där jag med min vapendragare Lania på rpgaiden.se slåss med drakar och annat oknytt. Om just Final Fantasy XIV kan jag proklamera att Square Enix har betalat tillbaka tusenfalt för den digitala tågolycka de släppte lös på oss intet ont anande Final Fantasy fans runt 2010 (om jag inte missminner mig).

A Realm Reborn blev nya titeln på den omgjorda versionen som släpptes i december 2013, men trots att jag uppskattade den upphottade versionen när jag testade betaversionen blev det inte att jag fortsatte spela då jag inte hade någon vän som var sugen på att följa med ut på äventyr. När jag återupptog äventyrandet i Eorzea visade det sig att ett flertal bekanta och vänner var intresserade av spelet och nu har vi fått ihop ett litet men mycket trevligt Free Company eller guild som man brukar kalla det i andra spel av samma karaktär. Så, nu har vi en stabil liten grupp spelare, ett Free Company på rank 8, vilket är max samt ett hus där vi ägnar oss åt spännande ting såsom grönsaksodling och chocoboträning. Nyligen släpptes även en expansion vid namn Heavensward där nya områden, tre nya klasser samt flygande mounts introducerats.

ffxiv_28062015_165910

Vad som skiljer Final Fantasy XIV från de andra stora spelen i MMO-djungeln är att man tillåts spela alla olika klasser på en och samma karaktär genom att helt enkelt byta itemset när helst man behagar anta något av sina andra jobb. Detta innebär såklart att man inte behöver växla mellan olika karaktärer när helst man behagar byta klass, enda anledningen till att göra någonting sådant skulle såvitt jag vet vara av rent kosmetiska skäl.

För egen del har jag trillat in i rollen som Healer, kanske ett naturligt val då jag är van att i onlinespel mer luta åt supportroller överlag. Jag har även satsat på en DPS-klass i form av en Summoner som jag kan växla till när andan faller på. Min mainklass var Whitemage men i och med att expansionen levererade den nya fantastiska klassen Astrologian hamnade min originalklass lite på is. Nu ska jag inte fördjupa mig i klasser i just detta inlägg men kommer att redogöra lite kring mina val av klasser tids nog.

Final Fantasy XIV har crossplatformstöd vilket innebär att alla spelar tillsammans oavsett om man sitter med PS3, PS4 eller PC. Finns ingen anledning att låta bli att testa spelet om man är lite nyfiken, det finns nämligen en 14-dagas trial här. Vi håller till på Zodiark!

Julklappstips

Om det nu vore som så att ni mot förmodan känner någon sådan lättroad person såsom tanten själv, alternativt önskar ovanstående en julklapp kan jag nog med största seriositet rekommendera Japan World Cup. Detta spel har jag länge trånat efter men aldrig bemödat mig med att söka efter, förrän jag såg det under realiseringskategorin hos älskade Webhallen. Ett hett tips, ni finner ni här första, andra samt tredje utgåvan.

Spelvanor november

Efter att ha spenderat åtminstone ett år åt att nöta League of Legends (utan att för den delen bli det minsta duktigare) har jag tagit en liten paus sedan någon vecka tillbaka, vilket känns underligt och samtidigt på sätt och vis befriande. Jag har trots allt spelat åtminstone en match av något slag varje dag. Svårigheten för mig ligger i det faktum att det många gånger inte känns som det spelar någon roll när man väl lyckas spela bra, vilket för den delen inte nödvändigtvis händer särdeles regelbundet, då det räcker att en av fem i laget exempelvis inte samarbetar eller helt enkelt feedar sina lanes på grund av att de inte är förmögna att förstå när det är dags att sluta försöka trade:a med för starka motståndare. Där var en mening med många tuffa, utländska uttryck på kidsens språk, men ni förstår säkerligen.

Nu skulle det faktiskt kunna vara som så att det är mig det är fel på, dock hävdar jag bestämt motsatsen. Det är alla andra det är fel på, nog om det! Det känns helt enkelt inte roligt just nu, det blir för mycket allvar, såväl från min egen som från andras sida. Att ta spelet på allvar är till stor del nödvändigt, men det ska fortfarande kännas roligt och motiverande att spela, när man får en klump i magen över att svepa med blicken över en hel rad förluster i sin match history är varken särskilt tillfredsställande eller bra. Kommer dock att återgå längre fram när den nya championen Rek’Sai dyker upp.

rek-720x405Har inte heller funnit någon vidare motivation att grotta ned sig i listan med spel jag missat, har faktiskt ingen som helst koll på vad som släppts det senaste året under tiden jag spelat och skrikit i min hydda, avskärmad från omvärlden. Något intresse av att mot betalning be valfri distributör av elektronik att sända mig någon av de där nya spelmaskinerna har inte heller uppenbarat sig ännu.

Sökandet efter ett spel att lugna mitt sargade League of Legendshumör pågick och jag kom plötsligt att tänka på Elderscrolls Online som jag ströspelat lite strax efter release. Kan ju sannerligen anses märkligt att man lämnar ett onlinespel för ett annat, men hittills har jag faktiskt avnjutit spelets kuriösa episoder på egen hand, trots att jag nyligen blev inbjuden till en aktiv guild. Jag upptäckte att det helt plötsligt blev rogivande, nästan meditativt att spela igen, fann den där lugna spelstilen där man man spela i sin egen takt samtidigt som man arbetar upp den gelatinösa kroppshyddan med godsaker och/eller en sherry lagom till att vintern infinner sig.

Förutom att spelet faktiskt är vackert är det ljuvt att kunna röra sig runtom i bekanta områden i Tamriel, tycker jag att det faktiskt är helt okej quests för att vara ett MMO, jag tycker det känns tillräckligt varierat än så länge. Även om det känns som att många funktioner i spelet av mig kan upplevas som lite väl förenklade, som föredrar lite mer avancerade rollspelsinslag i färdighets- och levlingssynpunkt så tycker jag att det är gemytligt. Tyvärr börjar min datormaskin bli lite gammal och trött, precis som mig, vilket dessvärre försämrar den visuella upplevelsen för mig. Även därför jag inte heller orkat försöka mig på att spela in några gameplay videos, med risk för att maskinen i ren protest skall fatta eld och slänga sig ut i tamburen.Screenshot_20141119_232757

Screenshot_20140502_173531 Screenshot_20140504_224405 Screenshot_20140512_172243I skrivandets stund kom jag även att tänka på att jag har spelat lite Diablo relativt nyligen, där jag levlat en ny hardcore hero, dock under seasons som innebär att du gör allt från början, då menar jag allt. Tanken är att den som spelar seasons bland annat skall bli belönad med unika föremål och så vidare. Hann utöver denne levla två ordinarie gubbar också, sa jag förresten att min senaste hardcore hero fick en ände med förskräckelse? Han trillade dessvärre av pinn när en level 1 fiende tålmodigt hann slå ihjäl honom (snarare nöta honom till döds) när min Blizzardklient bestämde sig för att krascha. Jodå, ”killed by a skeleton” står det så fint i min Hall of fallen Heroes. Vill inte tänka på hur många timmar jag hade spenderat på den karaktären, så blev det i alla fall då det inte finns några som helst säkerhetsåtgärder för en spelare som disconnectar från servern.

Skrev i mitt måttligt förargade tillstånd ett väldigt pedagogiskt meddelande till Blizzard där jag fint mellan raderna flikade in hur mycket fekalier jag från tryggt avstånd önskade katapultera mot deras självgoda anleten, till svar fick jag ett standardmeddelande där de uttryckte att det inte är deras problem om spelare har problem med sin internetanslutning, smakfullt avslutat med en smiley. Problemet var dock klienten, inte min anslutning, men c‘est la vie, som man säger utsocknes.

Graves har slutat röka!

Nu är det så att Graves har klarat sitt tiostegsprogram och fimpat sin cigarr för sista gången, vad skönt för honom nu när man inte ens skall få röka på tunnelbaneperronger längre. Måste vara frustrerande när han pendlar till Summoners Rift varje dag, så jag har full förståelse för hans val.

Graves_Splash Faktum är att Riot har kommit fram till att det inte ger så bra signaler till kidsen i spelvärlden när Graves har en cigarr i mungipan, så den har helt enkel plockats bort. Resonemanget låter väldans klokt tycker jag, att de tycks vara tillfreds med att Graves spenderar större delen av sin fritid åt att förnöjsamt skjuta folk i ansiktet alternativt spränga dem i bitar med en kanonkula modell större, men rökning är faktiskt väldans omoraliskt.Gragas_4

När de ändå är i gasen tycker jag att de kan ta bort Esquire Gragas helt och hållet, då jag finner det minst lika stötande med denna supande, rökande och lite för adipöse gentleman. På tal om gentlemen, vad ska vi göra åt Gentleman Cho’Gath? Vad sänder det för signaler när han på väluppfostrat manér ställer frågan ”Would you like some cheese with your wine?”. Vin… vin?! Alkohol? Jag får kalla kårar, undrar hur dagens ungdom ska kunna växa upp till respektabla medborgare när de ständigt exponeras för all denna smuts?

Olyckligt nog hann de inte med cigarreliminerandet inför den cinematic de släppte senast.