Jag gillar Amnesia, men jag tror att jag för stunden lider av någon spelrelaterad ADHD, spelar säkert runt ett tiotal spel parallellt.

Dessutom tycks det vara som så, att när man ibland skickar iväg en gubbe för att proppa igen en ingång eller liknande och sedan markerar en annan karaktär som står en bit bort, så springer resterande gubbar efter den primära. Svårt att förklara, men kort och gott så gör detta det hela svårt att dela upp gruppen, jag saknar en “stand ground“-funktion men vet inte riktigt om det finns. Rätt kasst om inte, men hur mycket kan man begära  idag när alla rollspel bantas ned? En överskådlig vy är inte så pjåkigt ändå, jag kan leva med bristerna.

Hur som helst så finns det bra och dåligt, inom det som nu kallas retro. Just inom spel tycker jag att begreppet har blivit lite på modet snarare än att det faktiskt förtjänar att dyka upp i alla spelrelaterade sammanhang. Gå på en spelmässa i Svergie, vilken som helst. Nu finns här förvisso inte så många mässor än så länge, men överallt pressar de in Pacman och Space Invaders bland nya och intressanta titlar. Varför? När jag var liten spelade man förvisso spel av den kalibern, men då var spelen simplare plus att utbudet var mindre än idag. Till frågan då, håller spelen idag? Nej, de är skittråkiga. Har de ett sentimentalt värde? Absolut inte. Ser tant tillbaka på svunna tider är det till större del yngre spel än ovan nämnda som etsat sig fast i såväl hjärta som hjärna. Dels är det peka och klickagenren där man fick börja använda hjärnan samt Final Fantasy fram till och med sjuan, där man faktiskt för första gången blev emotionellt berörd på alla plan.

Pacman och Space Invaders ser man numera tamigfan överallt… Motiv som pryder allt från inredning till kläder. Jag är ledsen, men jag tycker inte att motiven är visuellt tilltalande heller. Det har någonstans snarare blivit ett så kallat, håll i hatten för nu skriver tant på utländska, “statement” för att man är en så kallad “gamer“. Jag tycker om samlare och eldsjälar som brinner för sina gamla spelmaskiner från tidernas begynnelse, men det har blivit något allmänt vedertaget i spelkulturen att det fanimig ska synas att man spelar tv-spel.

Jag har egentligen inget problem med detta, mer än att det är den anstormande bitterheten såhär på ålderns höst som spökar, jag upplever bara det hela som ett sektliknande och ytligt beteende.

Jag har skapat

Allvarligt talat, på konsol, utan pausknapp är det omöjligt att spela på högre svårighetsgrader i och med att man måste förlita sig på halvdåliga taktikinställningar eftersom de implementerat världens osmidigaste växlingsläge mellan alla NPC’s.

Tänkte så småningom experimentera med lite moddar, finns en hel del att gotta sig i gällande texturer och ljusförbättringar, men även en mod som faktiskt gör så att man kan slippa spela i den fördömda världen ” the fade”. Hur som helst, spelet är rätt fult och jag har aldrig förstått varför mellansekvenserna är så pass gryniga som de är. Kanske är det nåt filter de lagt till för att uppnå någon speciell känsla, själv tycker jag att allt ser ut som skräp, men vad gör det? Jag har trots allt fått min efterlängtade pausknapp.

För övrigt börjar jag tröttna på att höra “Fenris” röst i alla spel, spinkisen från DA2, ni vet. Vitt hår, självlysande med humörssängningar och hela haderajan. Hans röst dyker upp i både DA, DA2 och Skyrim, om ni inte redan lagt märke till det.

Glad Påsk då!

Som ni ser, inga större reaktioner från min sida. Jag är uppenbarligen väldigt tråkig. Bara småförbannad när jag dör i vattnet för typ tjugonde gången. Jag har lite lätt vattenfobi, så det där momentet var ingen höjdare.

Observera svängdörrarna på garderoben i slutet

Första 30 minuterna presenterade i ett foto. Jag önskar de hade castat Ron Pearlman i rollen i stället.

Inför den stundande filmen avslöjade damen i en intervju att hon hade storslagna planer. Precis som alla andra skådespelare hade hon minsann noggrant studerat ämnet och personer liknande den hon skulle gestalta. Ledsen Kiera, men en fältstudie på Zoo räcker inte i detta fall.

Jag hade för övrigt hört rykten om hemska scener som stackars flickebarnet inte klarade av att spela in och så vidare. Hemskheten visade sig vara att hon skulle få smisk i en scen. Under de inledande trettio minuterna av filmen lyckades hon dessvärre döda allt som kan liknas av intresse hos mig som tittare. Ett icke övertalande skådespeleri som snarare gör en trött och förbannad än intresserad av budskapet. Tyvärr måste jag säga att Kiera Knightley nog för sitt eget bästa bör hålla sig till sjörövarmatiné.

Ljung och Freud

Viggo Mortensen i all ära, men jag gillar inte ens Freud. Varför tittade jag överhuvud taget på den här filmen? Jag tänkte i en millisekund “loada” en sparfil innan jag startade filmen, sedan insåg jag dessvärre att jag befinner mig i verkligheten. Så går det när man är inte själv väljer film.

Dagens fakta: Viggo Mortensen hade en cigarr i mungipan i varenda scen.