Retro, detta ständigt återkommande begrepp som man av vissa uppfattas som en komplett idiot om man inte avgudar. För det första är det ett fult ord, som ligger illa på tungan. Jag säger det för mig själv med avsmak och tycker inte om att yppa det, även om det är ett nödvändigt ord i vissa situationer. Nej, det finns med på min lista med fula ord.
Hur som helst så finns det bra och dåligt, inom det som nu kallas retro. Just inom spel tycker jag att begreppet har blivit lite på modet snarare än att det faktiskt förtjänar att dyka upp i alla spelrelaterade sammanhang. Gå på en spelmässa i Svergie, vilken som helst. Nu finns här förvisso inte så många mässor än så länge, men överallt pressar de in Pacman och Space Invaders bland nya och intressanta titlar. Varför? När jag var liten spelade man förvisso spel av den kalibern, men då var spelen simplare plus att utbudet var mindre än idag. Till frågan då, håller spelen idag? Nej, de är skittråkiga. Har de ett sentimentalt värde? Absolut inte. Ser tant tillbaka på svunna tider är det till större del yngre spel än ovan nämnda som etsat sig fast i såväl hjärta som hjärna. Dels är det peka och klickagenren där man fick börja använda hjärnan samt Final Fantasy fram till och med sjuan, där man faktiskt för första gången blev emotionellt berörd på alla plan.
Pacman och Space Invaders ser man numera tamigfan överallt… Motiv som pryder allt från inredning till kläder. Jag är ledsen, men jag tycker inte att motiven är visuellt tilltalande heller. Det har någonstans snarare blivit ett så kallat, håll i hatten för nu skriver tant på utländska, “statement” för att man är en så kallad “gamer“. Jag tycker om samlare och eldsjälar som brinner för sina gamla spelmaskiner från tidernas begynnelse, men det har blivit något allmänt vedertaget i spelkulturen att det fanimig ska synas att man spelar tv-spel.
Jag har egentligen inget problem med detta, mer än att det är den anstormande bitterheten såhär på ålderns höst som spökar, jag upplever bara det hela som ett sektliknande och ytligt beteende.
A Machine For Pigs är alltså titeln på uppföljaren till Amnesia: The Dark Descent. Det utspelas 1899 och handlingen kretsar kring en person vid namn Oswald. Så, en uppföljare… Det innebär att jag måste snabba på och ta tag i Amnesia som jag inte spelat alltför länge på. För närvarande har jag en koncentrationsförmåga på ungefär ett av hundra. Jag skulle behöva häftas fast i stolen samt en vakt positionerad bakom mig som ser till att jag inte gör annat än att ägna tid till just det spelet.
Jag gillar Amnesia, men jag tror att jag för stunden lider av någon spelrelaterad ADHD, spelar säkert runt ett tiotal spel parallellt.
